Min uppväxt i Smålandsstenar kan inte annat än beskrivas som trygg och faktiskt rolig. Vi ungar fick frihet, föreningslivet var stort och jag hade min älskade ponny. Men när vuxenlivet närmade sig lämnade jag det samhälle jag vuxit upp i bakom mig. Längtan efter något större – mer utmanande – var påtaglig. Jag var 20 år, skulle komma bo i olika delar av världen, skaffa något för många högskolepoäng och ha vitt skilda arbeten.
Jag återvände få gånger under åren som gick, möjligen stannade jag ibland till på Göstas Kafé för en fika på väg mot kusten. Visst var det en viss nostalgisk känsla men jag lade ingen större vikt vid samhället. Att jag kände en saknad skulle vara att överdriva. Smålandsstenar hade lämnats för vad jag trodde var för alltid och det fälldes knappast några tårar från min sida.
Annika Cederfeldt, ansvarig för näringslivspolitisk utveckling.
Så för två månader sedan, ny på min tjänst som ansvarig för de näringslivspolitiska frågorna, diskuterade jag och vår vd Helena hur vi skulle dela upp vårt arbete på Handelskammaren sinsemellan. Vi hade den geografiska aspekten, olika projekt och frågor som skulle fördelas mellan oss båda. Känslan hade vuxit fram efter att mitt avtal var signerat och det var självklart för mig att räcka upp handen gällande att arbeta med den sydligaste delen av vårt län. Gislaved, Reftele, Anderstorp, Hestra och så Smålandsstenar såklart. Jag var, och fortfarande är, nyfiken och förväntansfull för vad som komma skall!
Restauranger har kommit till, affärer har bytt namn men även inriktning och Smålandsstenar har fått en ny rondell. Den så omtalade skulpturen som måste ha kommit till någon gång på 80-talet verkar också ha bytt plats. Annars ser det väldigt likt ut. Nej just det, min gamla högstadieskola har ersatts av en ny modernare. Möjligen är backarna som jag kämpade uppför på cykel som barn något mindre nu. Märkligt nog.
De större företagen som fanns i Smålandsstenar när jag växte upp finns kvar men de, till skillnad från backarna, har vuxit. Under uppväxten tänkte vi aldrig på storheten hos de bolag som fanns. Barnen till de drivna företagsledarna gick i min klass och det var aldrig någon skillnad på oss och dem. Fredagsmiddagen bestod av Flygande Jacob och persikohalvor med after eight på till efterrätt, movie boxen hyrdes från Bild och Ljud och vi hängde på Café G i Missionskyrkan med de stentvättade jeansen coolt nerstoppade i tubsockorna. Någon hade ett större hus, eller inte. Vi var alla lika – ingen var mer eller mindre.
När jag kör igenom Smålandsstenar i dag ser jag det med andra ögon. Nya företag som etablerats och de gamla har byggts ut. Mitt möte med kommunpolitikerna bekräftar att Smålandsstenar expanderar. När jag har talat med några av de större företagen om tågets ”vara eller icke vara” trycker samtliga på hur viktig möjligheten till att pendla är för deras tillväxt, men också för bygden. De vill växa, utvecklas och känner starkt för sitt samhälle. Dynamiken är påtaglig!
Jag lämnade vad jag trodde var ett ganska trist samhälle där tiden tycktes stå still. Så fel jag hade. Jag vänder stolt tillbaka!
